Visst vet vi väl alla hur en wheaten terrier ser ut – en vetefärgad hund förstås, med svart nos!
Ja, oftast…. men det finns undantag även om de inte är så vanliga.

Färgformeln för en vanlig och helt korrekt färgad wheaten bör se ut ungefär så här: Ay/Ay B/B C/C D/D Em/Em G/G S/S. Vilket kanske verkar ganska obegripligt för dem som inte tidigare studerat färgnedärvning hos hundar. Så vi ska bena upp det hela, steg för steg.

Färg beror på flera samverkande gener. Dessa gener finns på olika ställen på hundens kromosomer. Ett sådant ställe kallas locus (loci i plural). Gener, som finns i samma locus, kallas ibland för en färgserie. I vissa färgserier finns bara två olika gener, i andra kan det finnas många fler.

Varje enskild hund kan dock bara ha maximalt två olika gener i varje locus, en som ärvts från mamman och en från pappan. Än så länge vet man ganska lite om hur dessa färggener egentligen fungerar och hur de är relaterade till varandra. Jag kommer att beskriva ett antal olika färgserier med betydelse för just wheatenterriern, men ni ska veta att dessa färgserier bara är approximationer av en antagligen ännu mera komplicerad verklighet!

Genen Ay ger en gulaktig färg (ibland kallas sobel) över hela hundens kropp. Att vi skriver Ay/Ay i vår färgformel för en standardwheaten beror på att denna gen oftast finns i två upplagor hos den enskilda hunden. En betydligt ovanligare gen i samma locus är asa som resulterar i en hund med svart sadel när den förekommer i dubbel dos, alltså asa/asa!
Mycket sällsynt föds det dylika valpar, både i vår ras och i kusin-rasen kerry blue. Dessa hundar är nästan helt svarta (åtminstone som valpar), men med ljust brungula partier på tassarna, insidan av benen, över ögonen och ofta även på nosen samt strupen. De ljusa partierna breder ofta ut sig mer och mer när hunden blir äldre, vilket tyder på att de har just asa-genen och inte den kanske mera välkända at-genen som ger black and tan. Sadelteckning hittar man normalt på exempelvis airedale, welshterrier och lakeland, medan manchesterterrier (och rottweiler!) har ’äkta’ black and tan, liksom troligen också tysk
jaktterrier.

Ay är dominant över asa och at. Detta innebär att hundar med exempelvis genuppsättningen Ay/asa kommer att se ut som vanlig wheatenterrier. Om två sådana hundar paras med varandra, kommer i genomsnitt 25% av valparna att ärva uppsättningen asa/asa och de blir då sadel-tecknade. Ännu dramatiskare kan det bli i valplådan hos en kerry blue-uppfödare.

Deras ras är vanligen A/A vilket ger enfärgat svarta hundar (åtminstone som valpar – att de oftast ljusnar senare i livet beror på gener i andra färgserier). Men då och då föds det A/Ay kerries som dock förefaller helt vanliga. Ända tills man råkar para två av dem med varandra – de vackert (!) vetefärgade hundar man då kan få, kan ni beskåda på denna hemsida: http://www.kerryblues.org/KB/COLOR.HTML

Flertalet av våra wheaten är B/B, vilket innebär att de har två exemplar av den gen som producerar svart pigment. Ibland föds det valpar som har bruna nosar och ljusblå ögon, vilka senare blir bärnstensfärgade. Dessa valpar har istället b/b. Föräldrarna till b/b valpar har oftast B/b och ser då ut som helt vanliga wheaten terrier. Det är alltså ingen som helst skillnad på B/B och B/b. Man brukar säga att B är dominant medan b är recessivt. Hundar som är B/B är homozygota för den dominanta genen medan hudnar som är b/b är homozygota för den recessiva genen. Hundar med B/b har ju en av varje, och kallas heterozygota.

Färgserierna C och D är nog inte så intressanta inom vår ras. Flertalet (alla?) wheaten terrier har både C-genen och D-genen i dubbel dos. Hundar, som istället är homozygota för någon av de recessiva generna i C-serien får sina bruna eller gula färger blekta till beige eller vitt medan svarta partier ofta förblir ganska opåverkade. Möjligen kan vissa speciellt ljusa (redan som valpar) wheaten terrier ha cch, kallad chinchilla-genen. Hundar med d/d är blekta som exempelvis en weimaraner, och några sådana tror jag inte att vi har i vår ras. Än.

De flesta valpar i vår ras har en rejäl mask vid födseln, vilket tyder på att de har genen Em. Ibland ser man dock valpar utan någon mask alls men med riktigt svart nos. Dessa valpar har E/E. Intressant nog, är dessa valpar också ofta lite ljusare i pälsfärgen. ’Sandfärgade’ brukar jag själv kalla dem. Mina egna sandfärgade valpar har haft normal pälsfärg och normalt nospigment i vuxen ålder, så detta är ingenting man behöver oroa sig för. En tristare gen i samma locus är e. Denna är recessiv i förhållande till både Em och E, därav skrivs den alltså med liten bokstav. Valpar med uppsättningen e/e har mycket ljus päls redan vid födseln (så kallade blondisar) och ett mera opålitligt nospigment som ofta resulterar i köttfärgad nos i vuxen ålder.

Att wheatenvalparna oftast är mycket mörkare än de vuxna hundarna är ju välkänt. Vad orsakar denna successiva avblekning? Troligen är i stort sett alla hundar inom vår ras homozygota för G-genen. Avblekningen blir förstås betydligt dramatiskare på en från början mycket mörk valp (som exempelvis en med uppsättningen asa/asa Em/Em) än på en ljusare valp (exempelvis Ay/Ay E/E) och syns nästan inte alls på en redan från början mycket ljus valp (Ay/Ay e/e). Hundar med g/g behåller sin valpfärg oförändrad igenom hela livet, vilket torde vara väldigt ovanligt inom vår ras.

S-genen står för solid, dvs motsatsen till fläckig. Nyfödda valpar kan visserligen uppvisa små vita strimmor och fläckar på halsens undersida och bröstet, samt ibland även på nos och tassar. De vita tecknen brukar emellertid ’växa bort’ och det är väl tveksamt om de orsakas av några gener inom S-serien eftersom dessa brukar ha betydligt större effekter.

Naturligtvis kan ovannämnda färgserier inte förklara alla variationer i pälsfärg hos vår ras! Det finns säkert många olika gener inblandade när det gäller färgnyanser, som ju kan variera från ’nästan vitt’ till aprikos även hos de hundar som anses ha ’normal’ vetefärg. Intressant men ännu oförklarligt är också det faktum att de irländska pälsarna ofta ljusnar betydligt mer än amerikanska pälsar. Detta kan lätt ses på öron och skägg, som oftast blir helt ljusa på irländarna. Likaså brukar irländska valpar med sotiga päls klarna upp ganska snabbt i färgen medan däremot amerikanska pälsar ofta förblir sotiga genom hela livet om de varit mycket mörka i valpstadiet.

Mer om hundfärger kan man hitta på denna utmärkta hemsida: http://bowlingsite.mcf.com/Genetics/Genetics.html
Hilde Nybom

En vanlig valppäls med en hel del svarta toppar som dock
ljusnar ganska snabbt och så småningom ger normal vetefärg.
Denna valp bör ha Ay
/- B/- Em/-
En rottweiler?! Ja, det trodde jag nästan när hon var
nyfödd! Denna valp har troligen fått genen för sadelteckning, precis som hos exempelvis airedaleterriern;
Asa/Asa B/- Em/-
’Rottweiler’-valpen ljusnade dock och vid 16 månaders ålder (som
på fotot) såg hon nästan helt normal ut i färgen. Efter ytterligare
ett år blev hon återigen lite sotigare över skuldrorna men det är
ändå en ganska acceptabel vetefärg.
Denna valp var också mycket mörk som valp, ljusnade en
del som ettåring och mörknade sedan igen. Här på fotot
är han två år och har behållit denna färg sedan dess.
Även han bör ha Asa/Asa B/- Em/-
Vissa valpar kan vara väldigt röda i färgen, som denna
6-månaders pojke. Det är dock samma grundformel som på vår
första valp. En väldigt varm vetefärg blir det sedan som vuxen.
Här är en 10-månaders juniortik, som också har en
kraftigt röd färg vilken blev varmt gyllene vete som
vuxen. Återigen samma grundformel som första valpen.
Många hundar ljusnar rejält i 18-månaders åldern, som denna
hund har gjort. Ofta mörknar de en del igen efter ungefär ett
år. Samma grundformel som första valpen.
Graden av ljusnande varierar en del, och det verkar som
om hundar med väldigt mycket svart i skägg, på öronen
etc., ofta blir vitare än de hundar som istället har mer rött
i pälsen och mindre svart. Denna tik är 18 månader och
fick en bra om än ganska ljus vetefärg som vuxen.
Samma grundformel som första valpen.
Även hundar med helt normal vetefärg är ofta något
mörkare på nacke och rygg samt något ljusare på benen,
som denna treåriga tik. Samma grundformel som första
valpen.